Jag älskade bild under hela min skolgång, jag gick Estetiska Programmet Bild och Form på gymnasiet, och valde senare att gå Kreativ Ljusdesign för Scen och Even på högskola, och jobbar nu på Panduro Hobby, det säger ju en del om att jag ändå har det kreativa i mig, jag har fått höra lite nu och då om saker jag gjort som är fina och jag blir glad av komplimangerna, men att ta dom till mig har jag svårt för, har alltid haft svårt för. Jag gör misstaget att alltid, oavsett vad det gäller, jämföra mig med andra. Jag jobbar på det, både att faktiskt ta till mig av komplimangerna och lyssna på dom, men också att sluta jämföra mig med andra, den enda jag borde tävla med är mig själv.
Idag utmanade jag mig själv så som jag nog inte gjort sen gymnasiet, jag skulle måla ett porträtt, jag målar aldrig porträtt. Absolut inte realistiska och färglagda. Att måla människor är svårt.
Och jag skulle måla med promarkers, jag har knappt använt promarkers, kladdat med dom för att försöka lära mig hur de ska användas. Promarkers är knepigt.
Och om inte porträtt och promarkers var en nog stor utmaning, så valde jag att måla ett porträtt av en kompis, en gammal vän. Så det var tvunget att bli bra.
Så ni vet, dreads är svårt att måla och få det bra. Att måla hennafärgat hår enbart med bruna och gula nyanser var ingen hit, men det går upptäckte jag. Det tar tid att måla porträtt.
Men när bilden började träda fram så började jag inse att jag faktiskt kanske kan måla ändå, att jag inte är helt värdelös på porträtt eller promarkers. Att jag kanske kan tycka om det här. Och att jag kanske till och med utvecklats sen sist jag gjorde ett försök. Att jag faktiskt kan.
