Verkligheten.
Sen farmor dog blev cancer verklig för mig, visst jag hade redan förlorat chansen att få träffa både min biologiska farmor, mormor och morfar till den där vidriga sjukdomen, men jag förstod aldrig riktigt vad den kunde göra med en människa, hur den kunde göra en familj så ont, men när farmor dog ändrades hela min bild av livet, man tänker alltid "Det händer inte mig!", men sanning är att det kan hända vem som helst, och det händer alldeles för ofta.
Min anledning till varför jag valde att åka till Borlänge och stanna kvar här trots att farmors tillstånd åkte bergodalbana och blev allt sämre var just på grund av henne, att hon verkade så lugn och accepterade vad som hände, hon kämpade in i det sista men hon visste också att det en dag skulle ta slut, och hon var okej med det, vilket gav mig en styrka att fortsätta här, att starta om mitt liv, att längta hem varje dag till min familj och älskade farmor men också att lära mig att ta till vara på livet. Hon gav mig styrkan att fortsätta söka efter mig själv.
Sedan hon togs ifrån oss har jag träffat två människor här, två vänner i min ålder, som också drabbats av den där vidriga sjukdomen, men som klarat sig, som lever sina liv med en något tyngre ryggsäck på grund av deras historia och erfarenheter. Som också hjälpt mig se att man kan le och skratta trots den hemska sorgen och saknaden, man får njuta av livet och man bör försöka leva det till fullo också.
Sen farmor dog blev cancer så mycket mer verkligt för mig, och jag upptäckte hur vanligt det egentligen är, hur många som drabbas, hur människor som kan behöva stöd och en axel att vila mot.
Jag saknar farmor varje dag, varje sommar blir jag påmind om att hon inte längre finns, men varje sommar äter jag solvarma jordgubbar och tänker tillbaka på de somrarna, vintrarna och alla familjemiddagar som tillbringades tillsammans med hon och farfar, och jag får le och jag vet, att när tiden är inne, ses vi i Nangijala igen. ♥
